ARTONDE DECEMBER

Tidigt på söndag förmiddag gick Petra och jag hem till moster Lili för att förbereda julpysslet som skulle gå av stapeln senare på kvällen. Lucy, som bor ganska nära Lili, dök också upp. Lili var i högform efter sin lyckade utflykt till Skrylle och tillsammans lyckades vi göra två kilo pepparkaksdeg, skålla mandlar, hacka nötter och strimla enorma mängder apelsinskal. Lili hade köpt en hel back julmust och vi fick var sin flaska. Jag älskar julmust och drack upp min medsamma. Lucy också, men Petra den snåljåpen sparade sin. Vid lunch sa Lili att det räckte och vi gick hem till oss för att se om det hade kommit något nytt kort.
Det hade det.
"Fy vad skumt!" sa Petra. "Ingen avsändare."
Jag vände och vred på det lilla kortet med en filmaffisch på framsidan. Baksidan var tom, förutom våra namn, adressen och bokstaven T.
"Hm, knepigt fall", sa jag och sneglade på den oöppnade flaskan som stack upp ur Petras jackficka. "Om jag hade lite julmust skulle jag kanske kunna lista ut det."
Petra tryckte snabbt ner flaskan och stängde ficklocket över den.
"Glöm det", sa hon. "Men vem kommer det ifrån?"
"Ingen aning", sa jag och plockade upp anteckningsboken. "Jaja, vi fick ju åtminstone dagens bokstav."
Det sista ordet i Olles meddelande började ta form. Vi hade fått tio bokstäver av sexton, och om inte den där evinnerlige Danhed hade lagt sig i skulle vi säkert ha kunnat gissa det redan nu. Men eftersom bokstäverna var omkastade fick vi vänta tills vi fick de övriga sex.
"Men, åh!" sa Petra. "Jag blir tokig om jag inte får veta vem som har skickat det!"
Det är kanske det som är skillnaden mellan en riktig detektiv och någon som faktiskt har ett liv. Medan Petra satt vid köksbordet och grubblade med förstoringsglaset i högsta hugg hade jag en mycket trevlig eftermiddag. Först tog jag en lång dusch och bytte om till min träningsoverall, och sedan såg jag två gamla deckare från femtiotalet på filmkanalen vi har på prov. De var så där mysigt spännande som bara gamla filmer kan vara, och det enda som saknades för att göra eftermiddagen komplett var julmust.
När den sista filmen slutade gick jag ut i köket. Klockan var nästan sex och jag började bli hungrig.
Mamma och pappa satt vid köksbordet och tittade på något när jag kom in. Petra hade somnat på sin stol och låg och dreglade med kinden mot bordsskivan.
"Men Leah, det måste vara Gio Rossi", sa pappa. "Titta, det är posstämplat i Kanada."
"Lorenzos pappa?" sa mamma. "Varför skulle han skicka kort?"
"Det vet jag inte", sa pappa. "Men kolla på framsidan - det är affischen från filmen som inspirerade Gio till inbrotten!"
Bara att höra Gios namn fick det att ila av spänning längs ryggraden. Plötsligt var jag tillbaka på taket till Mörkafors slott och sommarveckorna när vi jagade den gåtfulle juveltjuven Katten. När jag blundade kunde jag nästan se månskenet över skorstenspiporna och den mörka figuren som smög framför oss i skuggorna ...
"Vadå inspirerade?" sa jag. "Finns det en film om Gio?"
"På sätt och vis, fast tvärtom", sa pappa. "Gio fick idén till sina inbrott från en Hitchcockfilm med Cary Grant och Grace Kelly. Ta fast tjuven, heter den."
"No, David", sa mamma. "It's called To Catch A Thief."
"Whatever, älskling", sa pappa. "I alla fall så gjorde Gio precis som juveltjuven i filmen - klättrade uppför fasader, in genom fönster, stal juveler och lämnade en liten porslinskatt."
Jag tittade på kortet igen. Nu var det nästan löjligt att vi inte hade kunnat gissa att det var från Gio Rossi. Figuren på bilden var till och med lite lik Gio, och han stod på taket till ett slott.
"Du har nog rätt, honey", sa mamma och reste sig. "Ska vi gå och handla så vi kan äta lite innan vi går till Lili?"
"Yes box", sa pappa. "Peter, kan du försöka få liv i Petra så länge?"
Jag nickade. En enkel men genial plan började ta form i mitt huvud.
"Det fixar jag."
Så fort mamma och pappa hade gått ruskade jag på Petra.
"Äh, va?", sa hon och torkade bort lite dregel från kinden med sin tröjärm. "Jag sov inte."
"Right", sa jag. "Kom du på vem kortet var ifrån?"
Petra mulnade.
"Nä", sa hon. "Det finns inte ens ett fingeravtryck på det."
Jag nickade fundersamt medan jag gick och hämtade flasköppnaren.
"Hm", sa jag. "Jag vet visserligen svaret, men jag är så fruktansvärt torr i halsen att jag inte kan säga det."
Petra stirrade på mig.
"Är du dum, eller?" sa hon. "Drick ett glas vatten eller något."
"Vatten hjälper inte", sa jag och sneglade menande på Petras jacka som hängde över stolen.
"Vadå hjälper inte ...", sa Petra och stirrade på flasköppnaren som jag höll mellan tummen och pekfingret.
Så förstod hon och hennes ögon smalnade.
"Din skitstövel", muttrade hon. "Jaja, ta den då."
Jag fiskade upp flaskan ur hennes ficka och öppnade den. Kapsylen flög av med ett läckert pysande.
"Julmust är visserligen värt sin vikt i guld, Petra", sa jag och satte flaskan till munnen. "Men den är ett billigt pris för sanningen."