SJUTTONDE DECEMBER

Sista lördagen före jul brukar till och med Petra börja inse att det brinner i knutarna. Inte så att hon köper några julklappar, men hon börjar åtminstone oja sig för att hon inte har några pengar och att hon inte vet vad folk vill ha. Ibland kan hon till och med bli så uppstressad att hon följer med ut på stan och tittar på när jag julshoppar. Fast, bara ibland ...
Jag hade försökt väcka Petra tidigt på lördagmorgonen för att höra om hon skulle hänga med Lucy och mig ut. Det var inte så lätt att överhuvudtaget begripa vad hon ville, men jag tolkade grymtningarna inifrån täcket som att hon hade annat för sig. Fast några timmar senare ringde hon faktiskt på Lucys mobil och undrade var vi var.
Vi var på Kulturens julmarknad. Kulturen är ett friluftsmuseum, ungefär som Skansen, mitt i Lund. Det finns alltid ganska mycket att se där, men på julen är det nästan som bäst. Julmarknaden är sådär lagom gammeldags, och om man ska köpa julklappar till några gamlingar kan man hitta jättefina saker.
"Kolla, den här var väl rätt okej?"
Lucy höll upp en målad bonad med en tomtefamilj som tipp-tappade på rad genom snön. Far går först och Tummeliten sist, stod det.
"Jodå, den var inte så farlig", sa jag. "Vem ska få den?"
"Gubben", sa Lucy. "Mamma säger att jag måste bjuda till."
Gubben är Lucys mamma Birgittas nya man. Lucy har aldrig gillat honom, och han är faktiskt ganska trist. I början vägrade Lucy nästan att prata med Gubben, men det var nog mest för att hon var så arg för att hennes föräldrar hade skiljt sig. Jag förstår henne. Jag hade också blivit arg.
"Visst", sa jag. "Den blir väl bra. Vad ska du köpa till Remy?"
Remy Devereaux är Lucys pappa. Han bor kvar i Kanada och Lucy träffar honom bara ett par gånger om året. I somras var han i Sverige, och Petra och jag följde med honom och Lucy på en utflykt till ön Ven i Öresund.
"Ingenting", sa Lucy. "Pappa vill alltid ha något som jag själv har gjort, så jag har virkat en slips."
Jag skrattade.
"O, så flott!. Ja, då blir han säkert glad."
Lucy drog upp sin plånbok och blängde på mig.
"Tänk för att han blir det, din sabla apa!" sa hon. "Akta så jag inte virkar en slips till dig med."
Jag skulle just be henne virka mig en frack till Nuttes bal istället, när någon ryckte mig i jackärmen. Jag tittade ner och fick syn på en pytteliten pojke i för lång rock och en jättelik tweedkeps.
"Men, hej Tim", sa jag. "Vad gör du här?"
Tim är min lillasyster Juliets bästa kompis och jag borde veta vid det här laget att det är meningslöst att fråga honom saker . Han svarar ändå aldrig. Faktum är att jag aldrig har hört Tim säga ett knyst.
"Hallå Tim!" sa Lucy, som hade betalat sin julbonad. "Är du här med Juliet?"
Tim skakade på huvudet så kepsen vajade och pekade med tummen på sig själv.
"Är du ensam?"
Han nickade.
"Har du gått vilse?" sa Lucy. "Behöver du hjälp att hitta hem?"
Tim synade henne som om han försökte avgöra exakt vilken typ av idiot hon var, men svarade naturligtvis inte. Istället räckte han fram en liten platt, färgglad låda. När jag kollade närmare på den såg jag att det var ett sådant där godis-julkort, med en tomte på framsidan. Jag skakade på julkortet, och någonting rasslade inuti det. Karameller, lät det som.
"Är det till oss? Får vi den?"
Tim nickade och pekade på lådans baksida. Jag vände på den.

"Men, oj vad fint!" kvittrade Lucy och lät som en tant. "Har du skrivit det alldeles själv?"
Tim såg på henne igen utan att svara, men det syntes att han var på god väg att ge upp hoppet om henne fullständigt.
Lucy verkade inte märka något. Hon kvittrade på.
"God Jul Tim, står det", sa hon. "Och så har du gjort en jättetrevlig liten krumelur på slutet."
Tim stelnade till. Så ruskade han frenetiskt på huvudet och pekade på krumeluren med sitt smutsiga lilla pekfinger.
"Är det ingen krumelur?" sa Lucy. "Är det en jättefin orm, kanske?"
Tim himlade med ögonen.
"Ser du inte att det är en bokstav?" sa jag. "Det är ju ett S, fast det ligger ner."
Tim drog en suck av lättnad och gav mig en tacksam nick.
"Kommer det här S:et från Olle?" sa jag. "Bad Olle att du skulle ge det till oss?"
Det är inte ofta man ser Tim le. Det är nästan lika sällan som man hör honom prata, faktiskt. Men nu såg jag ett litet, snett leende i hans högra mungipa.
"Hörru, Tim?" sa jag. "Var det Olle som sa till dig?"
Tim ryckte på axlarna, fortfarande med det där retfulla leendet. Så körde han händerna i rockfickorna, vände på klacken och försvann in i skogen av ben framför marknadsstånden.
Jag skrev in Tims bidrag i anteckningsboken medan Lucy stod och såg efter Tim
"Tror du verkligen att det är dagens bokstav?" sa hon.
"Klart det är", sa jag. "Du tror väl inte Tim skulle komma på något sådant själv?"
Lucy rynkade ögonbrynen.
"Inte vet jag", sa hon. "Den ungen är konstigare än en hel telefonkatalog full med chiffer."
Jag skulle precis hålla med henne när en röst ropade våra namn. Det var Petra.
"Jaså, där är ni!" sa hon surt. "Sablar vilken trängsel, bara för några sura julklappars skull."
Jag höll upp Tims godis-kort och rasslade med det framför hennes ansikte.
"Åja, vi har ju fått dagens bokstav också", sa jag. "Av Tim."
Petra läste texten på kortet och såg förvirrad ut.
"Juliets Tim?" sa hon. "Jag träffade honom precis."
"Gjorde du?" sa Lucy. "Sa han något? Sa han att det var rätt bokstav?"
Petra gned sig om näsan med vanten.
"Klart han inte sa något", sa hon. "Det gör han ju aldrig."
"Ingenting?" sa Lucy besviket.
"Nä", sa Petra. "Han bara gick förbi mig och väste som en orm. S-s-s-s-s."
Jag skrattade och stoppade kortet i jackfickan.
"Då så", sa jag. "Kom, nu kollar vi in halmstjärnorna!"