SEXTONDE DECEMBER

Klassens årliga utflykt till Skrylle är en av de få gångerna jag faktiskt gillar att vara ute i naturen. Om man kommer från New York är all natur som inte har gatlampor, bänkar och asfalterade gångar lite skrämmande. Trakten runt vårt sommarhus i Vitemölle gillar jag förstås, men på Österlen är ju naturen mest havet och det där strecket mellan himlen och åkrarna.
Skryllegården är en motionsanläggning utanför Lund, och tanken med utflykten är egentligen att man ska springa och göra armhävningar och situps och sådant. Men eftersom det är så sent på terminen är det ingen som säger något om man promenerar istället. Så Lucy och jag promenerade.
"Här ser väl bra ut?" sa jag och pekade på ett par mossiga stenar som såg väldigt bekväma ut.
Lucy stannade och rättade till sin ryggsäck.
"Vi kan väl inte äta redan!" sa hon. "Femhundra meter orkar du väl gå åtminstone, din latmask."
Jag var ganska säker på att vi redan hade gått över sexhundra meter, men jag bet ihop och knogade på in bland granarna. Lucy hade en mycket mindre ryggsäck än jag, och dessutom verkade hon ha någon slags stålfjädrar i skorna. Hon fullkomligt studsade fram över stenar och trädrötter och jag hade fullt sjå att hänga med. Men plötsligt stannade hon.
"Det är någon där", viskade hon när jag kom ifatt. "Där, bakom trädet."
"Och?" sa jag. "Det måste ju vara ett par hundra människor om dagen i de här löpspåren."
Lucy såg inte helt övertygad ut.
"Jag tror inte det här var någon joggare", sa hon, men fortsatte gå stigen fram.
Jag förstod Lucy. När man håller på och spanar och har sig så mycket som vi gör blir det nästan som en yrkesskada. Man blir misstänksam av sig, helt enkelt. Det har hänt rätt många gånger att jag spanat in en fotgängare på en mörk trottoar lite extra - bara för att kunna ge polisen ett signalement OM det skulle visa sig att fotgängaren var en skurk och OM de skulle få för sig att fråga just mig.
"Nä, vad sjutton ..." sa Lucy.
Hon hade stannat igen och stod på stigen någon meter framför mig.
"Vadå?" flåsade jag och rättade till ryggsäcken.
Lucy nickade in i skogen.
"Kolla där", sa hon. "Vad håller han på med?"
Jag tittade in bland träden en stund, och just när jag trodde att ingenting skulle hända såg jag det!
En figur i vit overall och skidluva smög snabbt från ett träd till ett annat och hukade sig, som om den var rädd för att bli sedd.
"Skumt", viskade jag. "Kan det vara en militärövning, eller något?"
Lucy stirrade på mig.
"I Skrylle?" sa hon. "Är det Mulle-soldater då, eller?"
Den vitklädda figuren bytte träd igen, lite långsammare den här gången. På något märkligt sätt var det nästan som om den ville att vi skulle lägga märke till den.
"Kom", sa Lucy. "Vi följer efter."
Hon började springa mot figuren, netåtböjd och med ena handen på mobiltelefonen i bröstfickan. Jag var inte säker på att det var en bra idé att förfölja en maskerad Mulle-soldat, eller vad det nu var, men jag kunde ju inte låta Lucy springa iväg ensam.
Figuren verkade nästan ha väntat på att vi skulle ta upp jakten, för så fort den såg att vi närmade oss började den springa fortare. Den korsade stigen framför oss och sprang in bland träden på andra sidan.
Lucy höll hög takt och jag snubblade efter. Ryggsäcken dunkade mot korsryggen och jag fick hålla ögonen på marken för att inte snubbla över alla rötter och gropar. Med jämna mellanrum kollade jag att Lucy fortfarande var inom synhåll. Det var hon, och jag såg faktiskt den vitklädda figuren nästan hela tiden också.
Jag vet inte hur länge vi sprang, men jag hann i alla fall bli både genomsvettig och få blodsmak i munnen innan Lucy stannade framför mig.
"Tusan också!" röt hon.
Sekunden efteråt hörde jag en bildörr smälla igen och en motor som rivstartade.
När jag kom fram till Lucy stod hon och såg efter en liten röd sportbil som fräste iväg ut från parkeringen. Något med bilen var väldigt bekant.
"Men .. Men det är ju Lilla Grodan!" sa jag. "Lilis bil!"
Lucy stirrade på mig.
"Vadå, Lili?" sa hon. "Menar du Moster Lili? Var det hon?"
Jag hann inte svara förrän vår gympalärare, som kallas för Grodan han också (fast inte Lilla), ropade på mig.
"Jaså, där är du Petrini", sa han. "Jag har ett kort till dig här."
"Ett kort?"
Grodan ryckte på axlarna.
"Ja, det var någon tokig tant i vit overall som påstod att hon var din låtsasmoster", sa han. "Hon sa att jag skulle ge det här till dig, och sedan fräste hon iväg i en Ferrari som värsta James Bond."
Lilla Grodan är definitivt ingen Ferrari, även om man kunde tro det så som Lili kör.
"Vad står det?" sa Lucy och lutade sig över min axel.
Jag vände på det lilla julkortet med Jesus, Josef och Maria på och läste:

Hallå i toppluvan!

Olle sa att jag skulle skicka det här till er, men jag
tycker Posten är så trist. Jag lämnar det själv istället,
och jag ska nog komma på någon roligare metod än de
där trista gamla brevbärarnas!

N på er!

Lili

Jag hade min anteckningsbok med mig i ryggsäcken, så jag tog fram den och skrev in Lilis N tillsammans med de andra bokstäverna i vårt chiffer.
Grodan tittade intresserat på mig.
"Du ser helt slut ut, Petrini", sa han. "Hur långt sprang ni egentligen?"
"Inte vet jag", sa jag. "Vi vek av från stigen där borta och sprang genom skogen, förbi en massa kraftledningsstolpar och en glänta och lite sådant."
"Korsade ni några vägar?" frågade Grodan.
"Minst två stycken", sa Lucy och vred svetten ur sin mössa som vatten ur en disktrasa. "Kanske tre."
Grodan såg imponerad ut.
"Då har ni ju sprungit hela två-kilometersspåret på under tjugo minuter!" sa han. "Med ryggsäck!"
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade överhuvudtaget inte funderat på hur långt eller hur fort vi sprang - jag hade bara försöktatt inte tappa bort Lucy.
"Men ..." försökte jag, men Grodan lyssnade inte.
"Bra gjort, båda två!" sa han och dunkade oss i ryggen. "Det blir högsta betyg!"