FEMTONDE DECEMBER

"Vem är Felix Nadavid?" sa Lucy från hallen.
Jag kunde inte riktigt svara. En sovsäck som trillat ner från översta hyllan täckte mitt ansikte som en kudde, och spetsarna på Rickys slalomskidor stack in i min mage på ett mycket obehagligt sätt.
"Vem?" vrålade jag inifrån garderoben. "Jag hör inte!"
Lucy ställde sig i dörröppningen och tittade på mig där jag stod uppflugen på stegen, balanserande på ett ostadigt ben.
"Jag läste fel", sa hon. "Feliz Navidad hette han."
"Det betyder ju god jul", grymtade jag och fick äntligen tag på ena remmen till pappas ryggsäck som låg allra högst upp i garderoben, allra längst in. "På spanska."
Försiktigt började jag dra i ryggsäcken och hörde hur stora, tunga föremål prasslade olycksbådande någonstans i mörkret ovanför mig.
"Vem skickar julkort på spanska till er?" sa Lucy. "Ni pratar ju inte ens spanska!"
"Vi läste det faktiskt tre år i skolan i New York", stönade jag. "Och flera av våra kompisar var från Puerto Rico eller Latinamerika och pratade spanska hemma."
"Ingen från Barcelona?" sa Lucy.
Ryggsäcken verkade ha fastnat på något.
"Barcelona?" sa jag och samlade mig för ett ordentligt ryck. "Nej, där känner jag ... AAKTAA!"
Samtidigt som ryggsäcken lossnade såg jag hur en mörk massa lösgjorde sig ur skuggorna bakom den. Innan jag gömde ansiktet i händerna hann jag se hur Lucy kastade sig i skydd undan lavinen av svarta plastsäckar som regnade ner runt mitt huvud.
När den sista plastsäcken landat blev det tyst och jag öppnade försiktigt ena ögat. Lucy och Petra stod i dörröppningen och tittade intresserat på mig.
"Vad ska du med alla täckena till?" sa Petra med munnen full av macka.
Jag orkade inte förklara att jag bara hade velat ha en ryggsäck till utflykten nästa dag, inte ett dussin muggiga reservtäcken.
"Kolla!" sa Lucy. "Du fick ner allt julpyntet också."
Hon tog upp ett par Konsum-kassar fullproppade med glittergirlanger, silverkulor och halmtomtar.
"Låt dem stå", sa Petra. "Vi ska köpa gran vilken dag som helst. Men ville du inte läsa julkortet, Peter?"
"Vilket sabla julkort?"
Jag klättrade ner från stegen och började utan större entusiasm bära upp plastsäckarna på översta hyllan igen.
"Kortet från Barcelona som fick idag, så klart", sa Petra. "Från Rulle och Rosita!"
"Jo, jag kommer", muttrade jag. "Ska bara få upp det här skräpet igen."
Fjorton svettiga säckar senare satt jag vid köksbordet och läste Rulles och Rositas kort:

Hej på er, Hemliga ögat!

Det här fina kortet har Marina, en av eleverna i vår
barnteatergrupp, gjort. Vi har tre ungdomsgrupper på
Teatre Stubino, förutom den vuxna ensemblen, så vi
kommer att ha gott om talanger i minst tjugo år till. Ni
måste bara komma hit till det vackra Barcelona och se
en av våra föreställningar!
Men årets stora nyhet är förstås att en liten mini-Rulle
är på väg! Rosita är i sjätte månaden, så någon gång i
mars kommer storken.
Och det allra bästa är att alla Cepax-miljarderna ligger
utmärkt i sin stiftelse, så vår lille guldklimp kommer
aldrig att behöva oroa sig för att bli arvtagare.
Och inte för att bli kidnappad, heller.
Eftersom ni verkar ha ett nytt mysterium på gång hop-
pas vi att ett M hjälper.
Anders, Annika, Elvin och Lotta hälsar så gott till er och
Olle, och så gör även

Rulle och Rosita Ståhlbeck

"Tänk så länge sedan det känns", sa Lucy och sneglade över axeln på mig. "Ibland känns det nästan overkligt att vi faktiskt räddade en mångmiljardär från att bli kidnappad.
"Mm", sa jag och tog fram min anteckningsbok. "Fast just nu känns det mest overkligt att vi någonsin skulle få ordning på det här förbaskade chiffret."
"Sabla Danhed!" fräste Petra. "Varför skulle han lägga sig i?
Jag skrev in Rulles och Rositas M efter de andra bokstäverna vi hade fått. Det var bara nio kvar nu, men det sista ordet kunde fortfarande visa sig vara nästan vad som helst.
"Ja, det löser sig nog", sa jag och stoppade ner anteckningsboken i fickan. "Nu måste jag packa till utflykten. Har du sett spritköket, Petra?"
"Spritköket?" sa Petra tankspritt och såg på julkortet. "Det ligger där det alltid har legat."
"Så bra då", sa jag. "Och skulle du kunna berätta mer exakt var det alltid har legat?"
Petra såg upp och en illvillig glimt tändes i hennes ögon.
"I garderoben, så klart", sa hon. "På översta hyllan, bakom täckena."