FJORTONDE DECEMBER

När vi kom från skolan den dagen stannade Petra utanför ytterdörren och satte fingret för munnen.
"Sch", sa hon. "Nu ska vi se om vi kan ta honom på bar gärning!"
Hon gläntade på dörren och vi kikade in. Vid hallbordet stod vår storebror Ricky och rotade bland dagens post.
"Var sjutton är det någonstans?" muttrade Ricky på engelska . "Det borde ju ha kommit nu."
Ricky pratar ofta engelska när han pratar för sig själv. Han är den av oss barn som har haft det svårast med svenskan sedan vi flyttade till Lund.
Petra drog bort mig från springan och stängde försiktigt dörren igen.
"Precis som jag trodde" väste hon och tryckte ryggen mot trappväggen. "Nu är han fast!"
Jag fattade ingenting.
"Har du inte märkt något?" viskade Petra. "Ricky har rotat igenom posten varje dag i en vecka nu!"
Jag kliade mig i huvudet.
"Har han?"
"Visst!" väste Petra. "Han försöker lösa Olles chiffer före oss!"
Hm. Det lät inte så sannolikt. Ricky har alltid tyckt att Petras och mitt spanande är lite löjligt, och jag hade svårt att tänka mig att han plötsligt skulle ha ändrat upfattning.
"Varför skulle han vilja göra det?"
"För att komma i tidningen, så klart", sa Petra. "Han är avundsjuk för att han inte är kändis, som vi."
Jag hade aldrig tänkt på att vi skulle kunna vara kändisar. Visserligen har vi varit i tidningen flera gånger när vi har löst speciellt spännande fall, men det är ju inte som om vi är på Bolibompa varje dag eller så.
"Fast, jag tror ..." började jag, men hann inte längre innan Petra hyssjade på mig.
"Lyssna", viskade hon. "Nu pratar han för sig själv."
Ricky stod mycket riktigt och mumlade om något vid hallbordet.
"Den där sabla tidningen", sa han, faktiskt på svenska. "Om jag bara kunde få en chans att ..."
Så tystnade Ricky och visslade till. Med ett nöjt skratt tog han ut något från posthögen och stoppade det under tröjan.
"Äntligen!" sa han nöjt för sig själv.
Mer tyckte Petra tydligen inte att hon behövde höra, för hon vräkte upp dörren och rusade in i hallen med ett vrål.
"Din sabla tjuv!" sa hon. "Du ska inte tro att du kan överlista oss!"
Ricky snodde runt och stirrade på Petra som kom forsande mot honom.
"Men ...", sa han. "Men jag ..."
Petra kastade sig över honom och Ricky föll baklänges in bland ytterkläderna.
"Hjälp mig, Peter!" skrek Petra. "Vi måste hålla fast honom!"
Ett bråk med Ricky är alltid uppfriskande, och om man är två mot en börjar det bli riktigt intressant. Jag sprang fram och hängde mig om halsen på honom och med förenade krafter lyckades vi dra ner Ricky på golvet.
"Ge hit vårt kort!" sa Petra och kittlade honom under hakan. "Olle skickar dem faktiskt till oss, inte till någon fånig storebror som bara vill hamna i tidningen!"
Ricky skrattade nervöst, men det var svårt att veta om det berodde på att Petra kittlade honom eller för att han hade blivit avslöjad.
"Vi-hi-hilket kort?" fnissade han. "Sluta!"
"Försök inte", sa Petra och kittlade honom ännu mer. "Julkortet som kom till oss idag!"
"Me-he-hen det li-hi-higger ju på bo-ho-hordet!" sa Ricky och vred sig som en mask på golvet.
"Yeah, right!" sa Petra.
Jag var närmast bordet så jag höjde huvudet och tog en titt. Konstigt, det stod faktiskt ett litet kort lutat mot väggen. Utan att släppa Rickys högerarm sträckte jag mig efter det. Det var en bild av stranden utanför Vitemölle i dimma, och när jag vände på det såg jag att det var till oss.
"Du, Petra", sa jag. "Det här är från Ejnarsson!"
Ejnarsson är en jättehygglig fiskare som bor i Vitemölle, där vi brukar vara på somrarna. Han har träffat Olle flera gånger, och det verkade inte helt otroligt att Olle skulle ha bett just honom skicka dagens ledtråd till oss.
Snabbt ögnade jag igenom det.
"Du, det verkar faktiskt vara dagens bokstav", sa jag.
Petra torkade sig i pannan och såg lite tveksam ut, men hon fortsatte att kittla Ricky bara för att vara på den säkra sidan.
"Jaså?" sa hon trotsigt. "Läs det så får vi se."
Jag läste:

Hej på er ungar,

Här kommer en liten hälsning från ett vintergrått
Österlen. Ni-vet-vem bad att jag skulle skicka ett A
till er, så då gör jag väl det. A.

Hoppas ni får ett trevligt slut på skolåret och att vi
ses snart!
Ejnarsson

p.s. Bilden har jag tagit själv med min nya digitalkamera.
Den blev ganska bra, eller hur? D.s.

"Där ser ni", flämtade Ricky. "Jag har inte rört era fåniga kort!"
Petra släppte honom och Ricky reste sig och borstade av sin dammiga byxbak.
"Tonåringar får skulden för allting", muttrade han. "Jag ska minsann ringa till BRIS."
Jag harklade mig.
"Förlåt", sa jag. "Petra trodde att du tog något från bordet."
Petra blängde fortfarande ilsket på Ricky.
"Det gjorde han ju!" sa hon. "Jag såg hur han stoppade något innanför tröjan!"
Blixtsnabbt sträckte hon ut handen och stack in den under Rickys tröja.
"Nej!" skrek Ricky. "Låt bli, jag skulle ju bara ..."
Han tog ett par steg bakåt och gömde ansiktet i händerna.
"Vad sjutton ...?" mumlade Petra förvånat och höll upp senaste numret av Juliets Kamratposten!
Ricky var illröd i ansiktet.
"Jag skulle ju bara låna den", stammade han. "Andra tidningar är så svåra att läsa."
Vi visste inte vad vi skulle säga.
"Okej, jag är femton år och läser KP", sa Ricky argt. "Spring och berätta det för alla mina kompisar, jag bryr mig inte."
Jag tyckte faktiskt lite synd om honom.
"Ta det lugnt, Ricky", sa jag. "KP kan man läsa hur gammal man är. Eller hur, Petra?"
Petra nickade och klappade Ricky på armen.
"Absolut, Ricky-gubben", fnissade hon. "Spring och sätt på lite varm choklad så ska vi hjälpa dig att lösa korsordet!"