TRETTONDE DECEMBER

Det var tisdag. Så mycket var jag säker på redan när jag vaknade.
Varför lät då hela världen som en lördag?
Jag vände mig i sängen och gäspade. Klockradion visade på tjugo i sju, men ute i köket puttrade redan kaffebryggaren som om det vore blanka förmiddagen. Någon slamrade med koppar och fat och jag kunde höra min lillasyster Juliet sjunga på sitt rum. Kunde klockan vara tjugo i sju på kvällen?
Mörkret utanför fönstren gjorde mig inte klokare, men när jag slog på radion hörde jag att det var de vanliga morgonpratarna som var i farten. Inte kväll alltså.
En annan sak som var skum var att någon hade ställt en pappstrut på mitt skrivbord och hängt någon sorts lång vit skjorta över stolen. Och i blomkrukan stod en pinne med guldstjärna i toppen nedkörd bland kaktusarna ...
Vänta lite.
Det var jag själv som hade satt den där pinnen i blomkrukan, det sista jag gjorde innan jag la mig. Och hade jag inte ställt pappstruten på skrivbordet också? Jo, baske mig, det hade jag.
Sakta började det klarna i mitt huvud. Pappstruten var en stjärngossemössa och anledningen till att den här tisdagen kändes som lördag var att det var Lucia!
Med ett skutt var jag uppe ur sängen och drog på mig långkalsonger och morgontofflor. Jag hade precis krängt på mig stjärngosseskjortan och lyckats få fast pappstruten på huvudet när Juliet kom högtidligt inskridande genom dörren. Hon hade Rebeckas gamla lucianattlinne på sig och blundade med händerna knäppta framför sig.
"Godmorgon, Julie", sa jag. "Sovit gott?"
"Sch", sa Juliet utan att öppna ögonen. "Jag övar."
Hon skred vidare in i rummet, rakt mot min gitarr som stod lutad mot bokhyllan. Med ett språng kastade jag mig emellan och lyckades förhindra kollisionen.
"Du kanske borde kolla lite vart du går", sa jag försiktigt. "Så du inte slår dig, menar jag."
Julie slog upp sina blå ögon och stirrade på mig.
"Hallå, jag är faktiskt Sankta Lucia!"
Jag ryckte på axlarna.
"Ja", sa jag. "Och?"
Juliet suckade som om jag var ett hopplöst fall.
"Vet du ingenting, Peter?" sa hon. "Lucia var faktiskt blind!"
Det hade jag faktiskt ingen aning om, men det berättade jag naturligtvis inte för Juliet.
"Jaha, just det", sa jag. "Är de klara i köket ännu?"
Juliet nickade.
"Vi ska gå ner till Hedvall snart", sa hon. "Men du ska få det här först."
Hon såg sig hemlighetsfullt omkring och drog fram något ur nattlinnets ärm. Det var ett kort med två gulliga isbjörnar på.
"Det är från mig", viskade Juliet. "Och lite från Olle, men jag valde bilden."
"Vad fint", sa jag och vände på det. Baksidan var tom, sånär som på ett klistermärke med Picachu som satt där frimärket brukar sitta.
"Vad är det?" sa Juliet. "Blev du inte glad?"
"Jodå", sa jag. "Men ska det inte stå något på det? Någon bokstav eller så?"
Juliet fnissade.
"Det gör det", sa hon. "Vad är du för sorglig deckare, egentligen?"
Hon stängde ögonen igen och skred långsamt tillbaka ut i korridoren.
"Petra klurade ut sitt medsamma", sa hon från dörröppningen. "Skynda dig nu!"
Jag blev sittande med kortet i säkert fem minuter. Mamma och Rebecka kom in med jämna mellanrum och sa åt mig att skynda på, så jag krängde på mig stjärngosseskjortan och pappstruten medan jag funderade. Jag fattade ingenting.
"Hon sa att det står en bokstav på kortet, men jag ser då ingen", muttrade jag. "Det finns ju ingenstans där hon kunde ha ..."
Plötsligt fick jag en idé och hoppade bort till skrivbordet för att hämta min fickkniv. Försiktigt, försiktigt pillade jag loss klistermärket, och där! Ett tydligt N stod skrivet med blyertspenna under Picachu.
Jag skrev in det i anteckningboken med de andra. Sedan den där fånige Danhed la sig i gick det inte ens att gissa vad det sista ordet i Olles meddelande skulle bli, så man fick väl lugna sig tills alla hade kommit.
"Tog det lång tid för dig att hitta Julies ledtråd?" sa Petra när vi radade upp oss i hallen för att gå ner till tandläkare Hedvall en stund senare.
Jag gav henne ett överlägset leende.
"Tror du jag är korkad, eller något?" sa jag. "Kom igen, tänd dina ljus nu så vi kan börja lussa!"