TIONDE DECEMBER

Den tionde december började jag handla julkappar på allvar. Det var ju faktiskt inte mer än två veckor kvar till julafton, och med vår stora familj gäller det att spara pengar redan under hösten och börja handla i god tid. Petra fattar inte det, så hon rusar alltid runt med gråten i halsen dagen före julafton och försöker hitta presenter som inte kostar något. Men till skillnad från min tvillingsyster är jag snäppet smartare än en bananfluga och kan lära mig av mina misstag, så nu för tiden skriver jag alltid en lista redan i början på november.
Den här lördagen hade jag gått ut på stan redan vid nio-tiden, när affärerna öppnar. Jag hade lyckats hitta presenter till både Ricky och vår storasyster Rebecka, och dessutom hann jag fika med Lucy på conditori Lundagård efteråt. Vi drack varm choklad och luktade på mintpastillerna med wintergreen-smak som Lucy hade fått av sin pappa i Kanada.
"Luktar de inte lite skumt?" sa Lucy och körde ner näsan i påsen med rosa karameller. "Som en blandning av tandkräm och kanel."
"Wintergreen luktar inte alls skumt, det luktar gott", sa jag. "För en amerikan är det den juligaste lukt som finns."
Lucy såg på mig.
"Vad är det med dig, nu då?" sa hon. "Har du hemlängtan?"
Jag ryckte på axlarna.
"Kanske lite."
Jag tog upp vykortet som mamma hade visat Petra och mig innan jag gick ut. Petra hade inte haft något emot att jag behöll det, så länge hon fick bokstaven.
"Från moster Connie", sa jag. "Hon som bor i New York."
"Vad fint!" sa Lucy. "Är det en isbana?"
"Det är Rockefeller Center", sa jag. "Petra och jag brukade gå dit och åka skridskor med Max."
Lucy såg forskande på mig.
"Peter Petrini", sa hon. "Du HAR hemlängtan!"
Jag svarade inte, men det var sant. De senaste dagarna hade jag längtat jättemycket efter vår gamla gata på Manhattan, efter skyskraporna och bogserbåtarnas hesa tut i dimman över Hudsonfloden. Men allra mest längtade jag efter min storebror Max, Grandma and Grandpa (som vi kallar vår mormor och morfar) och efter moster Connie. När vi bodde i New York träffade jag dem nästan varje vecka, och nu träffade jag dem aldrig. Inte konstigt om man längtade.
"Får jag läsa det?" sa Lucy.
"Visst", sa jag. "Fast det är inte som hennes vanliga brev, precis."
Vår moster Connie bor med sin angorakatt Hershel högst upp i en skyskrapa mitt på Manhattan och skriver hela dagarna. Hennes tvillingsyster Debbie, som bor i Kalifornien, har berättat att Connie skrev mycket redan när de var små. Nu för tiden har Connie faktiskt skrivandet som jobb. Hon har gett ut ganska många romaner och skrivit manus till flera filmer.
"Vad fint hon beskriver allting", sa Lucy. "Man kan nästan se det framför sig."
"Mm", sa jag och tog tillbaka kortet. "Ska vi gå?"
Lucy kliade sig på näsan.
"Vet du vad", sa hon. "Om du sticker hem så kommer jag snart. Ska bara fixa lite."

Jag gick i förväg hem till Lilla Fiskaregatan och slängde mig på min säng. Det var konstigt att känna att något fattades, just när allting var som trevligast och juligast. Men så är det kanske när man byter hemland och flyttar ifrån en massa saker som man är van vid.
För att ha något att göra gick jag upp och kollade igenom anteckningsboken där jag hade skrivit upp bokstäverna från julkorten. De första tre orden var klara sedan länge och till det fjärde, det viktigaste, hade vi fått Danheds D och ett A från Connie. Jag hoppades verkligen att det fjärde ordet inte skulle bli Danhed. Fast det var ju inte ens i närheten av sexton bokstäver, förstås.
Utan att jag märkte det somnade jag och vaknade inte förrän Lucy satte sig bredvid mig på sängen.
"Upp med dig, sömntuta", sa hon. "Jag har en överraskning åt dig."
"Mm-hm?" mumlade jag och reste mig på armbågen. "Vadå?"
"Gapa och blunda", sa Lucy.
Hon tryckte något hårt och kallt mot munnen på mig och jag gapade.
Något sött rann in genom mina läppar, och plötsligt var det som om jag var tillbaka på Rockefeller Centers isbana. Jag kunde nästan höra fräsandet av skridskoskären eka mot väggarna och känna lukten av varma donuts från vagnarna på trottoaren ovanför.
"Vad sjutton ..." sa jag. "Det smakar ju som root beer!"
Lucy fnissade.
"Det ÄR root beer", sa hon. "Jag frågade Petra och hon sa att ni alltid drack det med Max. Jag hittade ett par dammiga burkar nere hos Putte."
Putte Snus som har tobaksaffären i vårt hus har visserligen de märkligaste saker i sina hyllor, men jag kunde aldrig drömma om att han hade världens konstigaste läsk - root beer med Frosty Mug-smag!
"Fantastiskt", sa jag. "Jag kan nästan känna lukten av ..."
"Av donuts, kanske?" sa Lucy. "Det är inte så fantastiskt, för det ligger en hel påse på köksbordet. Du får dem så fort vi har kommit fram."
Jag satte mig upp.
"Kommit fram?" sa jag. "Vart ska vi?"
Lucy höll upp ett par vita konståkningsskridskor och Rickys gamla avlagda hockeyrör, lagom stora för mig nu.
"Ja, vart tror du?" sa hon. "Till isbanan och se om vi kan bota din hemlängtan, förstås!"