NIONDE DECEMBER

"O, fy för den sure lille grisen!" sa Lucy borta vid hallbordet. "Vad är det för galning som har skickat det här?"
Jag och Petra sparkade av oss skorna och slängde jackorna i en hög på golvet. Idag skulle bokstäverna i det sista och viktigaste ordet i Olles chiffer börja komma, och vi var båda lika spända på vad det kunde vara.
När jag kom närmare såg jag plötsligt vad det var Lucy höll upp och tvärbromsade så det skrek i parketten.
Det var det fulaste vykort jag någonsin hade sett.
Det var så fult att man nästan fick ont i ögonen av att se på det. Till och med Sixten Hedvalls tragiska lilla semesterhälsning från Kråks skjutfält var ett under av skönhet och harmoni i jämförelse.
"Shit!" sa Petra nervöst. "Det måste ju ha kommit fel, helt enkelt. Vi känner väl ingen som är knäpp nog att skicka något sådant?"
Lucy hade vänt på kortet och läst det.
"Hm", sa hon. "Tyvärr gör ni nog det."
Petra ryckte åt sig kortet och jag läste det över hennes axel:

Det har kommit till min kännedom att kriminalkom-
missarie O. Jacobsson, för vilken jag är julvikarie, är
i färd med att överföra ett viktigt meddelande till er
via s.k. ”julkort”.
Detta är synnerligen reglementsvidrigt och fullkomligt
oacceptabelt ur säkerhetssynpunkt. Jag kommer därför
hädanefter att koda meddelandet. I meningens sista ord
kommer bokstäverna (16 st) att vara omkastade, och
det åligger er som mottagare att sätta dem i rätt ordning.
Den första* bokstaven i meddelandets sista ord är D som
i Dalahäst.
Ni beordras härmed ha en tillfredsställande jul.

I tjänsten,
Krim.insp. Klas-Tommy Danhed

*(som alltså inte alls är den första, utan kanske den åttonde
eller tredje eller tolfte, sådant kan polismakten inte ta något
ansvar för)

"Å nej", stönade Petra. "Säg inte att den pajasen är tillbaka!"
Jag önskade att jag hade kunnat lugna henne, men det såg verkligen ut som om den outsägligt fånige Klas-Tommy Danhed skulle göra livet surt för oss igen.
"Jag trodde han fick sparken när vi löste mysteriet med Juveltjuven mitt framför näsan på honom", sa Lucy.
Petra skakade sorgset på huvudet.
"Han är som tuggimmi under skosulan", sa hon. "Har han väl fastnat är det lögn att bli av med honom."
Jag hade stått och läst kortet igen och försökt förstå vad Danhed menade.
"Från och med nu kommer alltså bokstäverna att komma i fel ordning?" sa jag.
"Precis", sa Lucy. "Vi får dem i en enda röra och sedan måste vi klura ut i vilken ordning de ska stå."
Det gjorde naturligtvis det hela lite svårare, men det var egentligen ingenting jag oroade mig för. Jag är ganska bra på chiffer och koder och sådant.
"Okej, Peter", suckade Petra. "Skriv upp det där sabla D:et så länge, så får vi se hur det går."