ÅTTONDE DECEMBER

Jag vet inte varför jag tänkte på Lucys kusin Minoo så fort jag såg kortet med kamelerna på. Förmodligen för att Minoos svarta hår och vackra mörka ögon alltid har påmint mig om stjärnklara nätter i öknen och sådant. Fast egentligen är Minoo svenskare än jag, eftersom hon är född i Stockholm. Det är bara hennes pappa, Reza, som kommer från Iran. Och, förresten, finns det verkligen kameler i Iran?
Jag kanske inte vet så mycket om kameler, men en sak hade jag rätt i. Kortet var från Minoo och det var skrivet precis som hon pratade.

Tjaba och God Jul!

Eller hur är det kallt? Man får typ ha fjorton mössor
på sig bara för att kunna gå till skolan. Fast nu har vi
fått lite snö, så nu är det lugnt. Då fryser man i alla
fall inte i onödan.
Ni skulle flippa ut om ni såg alla julprylar i Stock-
holm! Hela Drottninggatan är som en julgran
och folk står och glor i drivor fram NK's skyltfönster.
Hela Kungsan är typ en isbana.
Det ringde en snubbe som känner er, Olle hette han.
Han sa att han var polis och jaba: visstba, som om.
Men han sa att han verkligen var det och han lät ganska
gammal så jag sa okej.
I alla fall, den här Olle sa att jag måste ge er en bokstav.
Jaba liksom, men hallå? Vadå för bokstav? Det lät ju som
värsta skämtet. Men han sa att det var ett R som i Rudolf
med röda mulen, så har får ni väl ett R då da, om det ska
vara så himla viktigt.

Massor av kramizar från
Minoo

p.s. Har ni hört att jag ska bli skåning? Vi ska flytta till typ
Malmö, eller nåt. d.s.

Jag ställde tillbaka Minoos kort på hallbordet och tog upp min anteckningsbok ur bakfickan. När jag hade skrivit in Minoos R såg jag att vi hade fått de tre första orden helt klara. Först kom ett ord på två bokstäver och sedan två stycken med tre bokstäver vardera. Jag blev lite orolig när jag läste dem. Vad var det Olle menade?
När Petra kom hem låste vi in oss på hennes rum.
"Men vad tror du det är?" frågade jag. "Något farligt?"
Petra låg på rygg på sängen och jag satt uppkrupen i fönsterkarmen och såg ut på Lilla Fiskaregatan.
"Vet inte", sa hon. "Men någonting måste det ju vara."
Det hade hon förstås rätt i. Jag suckade.
"Kunde han inte bara ringt och sagt det på telefon?"
Petra reste sig på armbågen och såg ut som om jag hade föreslagit att Olle skulle springa i kalsongerna genom stan med vårt hemliga meddelande målat på en stor skylt.
"Är du inte klok?" sa hon. "Vet du hur lätt det är att avlyssna telefoner nuförtiden?"
Jag suckade igen.
"Jo, jag vet", sa jag och reste mig. "Okej, det är väl inget annat att göra än att vänta pÅ julafton."
"Precis", sa Petra och la sig på rygg igen. "Och om jag var som du skulle jag hålla mig borta frÅn fönstren ut mot gatan tills dess."
Jag spratt till och hoppade ner på golvet så fort att jag höll på att dratta på ändan.
"Himla hyggligt att skrämma livet ur mig!" muttrade jag. "Tack för den."
"Varsågod", sa Petra.
Hon hade den där tankspridda långt-bortarösten som hon alltid får när hon tänker intensivt på något. Jag insåg att det inte var lönt att försöka prata med henne mer, så jag gick ut i köket. Fönstret där vette åtminstone in mot gården.
Med viss bävan såg jag fram emot att de sexton bokstäverna i det fjärde och sista ordet skulle börja komma.
Det skulle bli en lång väntan fram till julafton.