SJÄTTE DECEMBER

Ibland är det bara så himla svårt att gå upp ur sängen. Speciellt när man har sovmorgon. Man vet att man måste, men ens uttröttade hjärna envisas med att drömma ihop anledningar till varför man slipper.
"Jag behöver inte gå till skolan idag", sa jag när mamma väckte mig för fjärde gången.
Min mamma, som är amerikanska och heter Leah, svarade på engelska.
"Really? Why not?"
"För att jag vann den där slalomtävlingen", sa jag.
Jag var så trött att jag pratade engelska jag också. Engelska är ju egentligen det språk jag kan bäst, men sedan familjen flyttade från New York till Lund pratar jag det nästan aldrig. Bara ibland, när jag sover.
Mamma drog av mig täcket och släppte upp rullgardinen med en smäll. Inte för att det blev mycket ljusare av det. Himlen var gryningsgrå och juldekorationerna på Lilla Fiskaregatan orkade bara lysa upp rummet lite grand.
"Går du upp om jag ger dig din post?" sa mamma.
Post.
Någonting trängde igenom töcknet i mitt huvud. Hade det kommit ett nytt julkort?
"Vadå för post?"
"Ett kort från Kalifornien", sa mamma. "Jag trodde först det var från Deborah."
Mammas äldre systrar är tvillingar precis som Petra och jag och en av dem, Debbie, bor i Hollywood. Hon var faktiskt lite filmstjärna innan vi föddes, men nu regisserar hon mest olika TV-serier.
"Var det inte från henne, då?" sa jag och gäspade. "Jag känner ingen annan i Kalifornien."
"Jo, det gör du tydligen", sa mamma. "Han verkar åtminstone känna dig."
Jag satte mig upp. Det här var tillräckligt mystiskt för att till och med jag skulle kvickna till.
"Han?" sa jag. "Vem då, han?"
Mamma kisade mot kortet som hon höll i handen. Framsidan visade en surfande tomte.
"Det är inte lätt att läsa de här kråkfötterna", sa hon. "Men det ser ut som om det står Charlie McEvans."
Jag var plötsligt klarvaken.
"Dr. Charles A.P. McEvans!" sa jag. "Som vi träffade när vi jagade den gamla stumfilmen om Moby Dick!"
Mamma blängde misstänksamt på mig.
"Är det säkert att du inte sover?" sa hon. "Det låter som om du pratar i nattmössan."
"Nej, jag lovar", sa jag och hoppade ur sängen. "Ro hit med kortet!"
McEvans, den amerikanske universitetsläraren som hade varit inblandad i fallet med Gengångaren, hade förstås skrivit på engelska. Jag översatte i huvudet samtidigt som jag läste.

Kära Peter, Petra och Lucy,

Jag blev så glad när er vän, Ollie Jacobsson, bad
mig skriva en julhälsning till er. Det är inte första
gången jag tänker på er sedan vi sågs, det lovar jag,
men ibland behöver man en anledning för att få iväg
ett brev. Allt är bra här i San Francisco och på sistone
har jag bara jobbat deltid på Universitetet.
Resten av tiden reser jag runt och berättar om min
morfars-fars sista stora film på olika filmfestivaler i
världen. Och oroa er inte - jag glömmer aldrig att
nämna att det var Petrinideckarnas förtjänst att
den kom till rätta. Och Hugo Molins, förstås.
Jag pratar faktiskt med Hugo i telefon ibland (han
pratar svenska och jag engelska, men det går bra ändå)
och hans vän Sonja hjälper honom att skriva brev till
mig. Förmodligen hjälper hon honom med svaren
också, för det där med bokstäver har ju aldrig varit
Hugos starka sida.
Men ni är bra på bokstäver har jag hört. Hoppas det
stämmer, för här får ni en av mig: F som i filmburk.

Soliga hälsningar från San Francisco och
Charlie McEvans

"Begriper du något av det där?" sa mamma. "Jag tycker han verkar lite knäpp."
"Nej då, McEvans är inte alls knäpp ", sa jag och skrev dit McEvans F efter de andra bokstäverna i min anteckningsbok. "Jag måste väcka Petra och berätta för henne."
Jag krängde på mig morgonrocken och gick för att ruska liv i Petra. Det pirrade i magen när jag tänkte på att vi redan var inne på det tredje ordet.
Senast på julafton skulle vi förhoppningsvis veta vad det var Olle ville säga oss!