FEMTE DECEMBER

På måndageftermiddagen följde jag med Lucy på hennes teaterrepetition, så jag var inte hemma förrän vid halv sex. Det är jättekul att se skolans teatergrupp öva. Alla är ganska bra, men Lucy är helt otroligt duktig. Ofta när hon är på scen går jag helt upp i pjäsen och glömmer bort att det är hon som står där.
Mathiasson, teatergruppens ledare och regissör, är egentligen är svensklärare. Han sitter ofta bredvid mig på första raden i aulan under repetitionerna och muttrar för sig själv.
"Bra ton i replikerna där" säger han. "Fint uttryck."
Ofta är det Lucy han pratar om när han säger sådant, och jag blir alltid lite stolt när jag hör det. En gång sa Mathiasson att Lucy mycket väl skulle kunna bli skådespelare när hon blir äldre.
Jag håller tummarna.
Pjäsen som teatergruppen repeterar den här terminen är baserad på en bok av Charles Dickens. Boken heter "En spökhistoria vid jul", men pjäsen brukar kallas "En julsaga". Den handlar om den snåle och elake Ebenezer Scrooge som hatar julen. En julafton får han besök av sin döde kompanjon Marleys spöke och tre andar. Marley och andarna varnar Scrooge för att han kommer att drabbas av ett hemskt straff om han inte blir lite snällare mot sina medmänniskor. Som tur är skärper sig Scrooge och allt slutar lyckligt.
I början av terminen frågade Mathiasson mig om jag hade sett "En julsaga" förut, och jag svarade nej. Fast jag har sett den, på sett och vis. Jag vågade bara inte erkänna att det var den versionen där Mupparna spelar alla rollerna!
"Får du mycket julkort nuförtiden, Petrini?" sa Mathiasson i en paus.
Jag ryckte till. Vad menade han?
"Sådär", svarade jag osäkert. "Ibland."
Mathiasson nickade och stack handen i innerfickan.
"Då ska du få ett till", sa han. "Jag tror du vet vad det handlar om."

Petra var i upplösningstillstånd när jag kom hem.
"Det kom inget kort idag!" sa hon så fort jag steg innanför dörren. "Tänk om det har hänt Olle något?"
Jag öppnade kylen och tog fram mjölken.
"Tror jag väl inte", sa jag och hällde upp ett stort glas.
"Men det är inte likt honom", sa Petra. "Enda förklaringen är att han sitter bakbunden någonstans och inte kan komma iväg till posten."
"Olle har nog andra sätt att skicka kort ", sa jag. "Förresten såg jag honom och Staffan Bengtsson köra förbi på Tunavägen nu när jag gick hem. Ingen av dem såg speciellt bakbunden ut."
Petra grubblade så pannan blev rynkig.
"Men vad kan då ha hänt?" sa hon. "Varför kom det inget kort?"
Jag svepte mitt mjölkglas och torkade mig om munnen.
"Det kanske det gjorde", sa jag. "Bara inte till dig."
Det kändes som om Petra hade våndats länge nog, så jag drog upp Mathiassons kort ur bakfickan och gav det till henne. Meddelandet var det kortaste hittills:

God Jul i tomteluvan!

Dagens bokstav är P. Hälsningar, Mathiasson (och O.J.)

Petra såg förvirrad ut.
"Var fick du det här ifrån?"
"På teaterrepetitionen", sa jag. "Mathiasson gav det till mig."
"Mathiasson?" sa Petra. "Känner han Olle?"
Jag nickade.
"De träffades när Lucy spelade i Trollkarlen från Oz", sa jag. "När det var inbrott hos moster Lili."
Petra lös upp.
"Och vi spanade på Skatan", sa hon. "Det var ett bra fall!"
Jag tog tillbaka kortet och stoppade det i fickan.
"Sitt inte och dröm om den gamla goda tiden nu", sa jag. "Vi är ju faktiskt mitt uppe i ett nytt mysterium."
Petra blinkade till.
"Jo, det förstås", sa hon. "Hur många bokstäver har vi fått?"
Jag tog upp min anteckningsbok och skrev in Mathiassons P efter de andra.
"Fem stycken", sa jag. "De två första orden är klara. Imorgon får vi första ledtråden till det tredje."
Petra gnuggade händerna.
"Finemang", sa hon och fyllde mitt mjölkglas igen. "Finns det någon O'boy?"