TREDJE DECEMBER

Brukar ni också snöa in på en speciell godissort och proppa i er tills ni aldrig vill se den igen?
Jag gör det. Ofta.
Just nu är det Turkisk Peppar som gäller, och på fredagkvällen hade jag satt i mig två påsar medan Petra, Lucy och jag såg på en av Rickys japanska skräckfilmer. Om ni vill ha ett gott råd som håller i alla väder så kommer det här:
Ät inte två påsar Turkisk Peppar medan ni kollar på japanska gummimonster en hel kväll. Man mår väldigt märkligt när man vaknar.
Fast det var lördag kunde jag inte sova längre än till halv nio (där ser ni, att blanda Turkisk Peppar och japanska gummimonster ger ruggiga biverkningar). Petra och Lucy låg och snarkade så jag gick ut i köket och försökte hitta något jag kunde tänkas vilja äta.
Jag stod just och funderade på om man kanske kunde lura magen att det redan var lunch genom att börja dagen med pyttipanna, när det ringde på dörren.
"Heter du Petrini?" sa den stressade killen i UPS-jacka och räckte fram ett stort kuvert.
"Ja", sa jag. "Vem är det till?"
Killen läste närsynt på kuvertet.
"Peter och Petra", sa han. "Är det du?"
"Jag är Peter", sa jag försiktigt. "Fast Petra sover och ..."
"Det räcker med en av er", sa killen och tryckte kuvertet i magen på mig. "Skriv på här."
Tio sekunder senare stod jag med kuvertet i handen medan UPS-killens springande steg dundrade ner för trappan. Kuvertet var mycket riktigt adresserat till Petra och mig, och märkt BRÅDSKANDE med röda bokstäver. Jag tog tag i den lilla fliken, rev upp kuvertet och stack in handen.
Kuvertet var tomt!
Nej, förresten. Inte riktigt tomt. När jag skakade det föll någonting litet, platt och färgglatt ner på mattan. Jag böjde mig ner och studerade det. Ett kort med en julmarknad i den schweiziska staden Basel på framsidan. På baksidan stod det:

Goda jularna i Skånelandet!

Detta är er gammeldags vännen Ralf Schiller som
ensam kortet för den julen skriver! Jag svenska
språket studerar som en liten tokstolle på den
kvällskursen hos ABF. Attans duktig Ralf, ja?
Livet läcker, alltihopa finemang. Målningar
i hela den Sverige går mycket sönder, många
jobba, roligt är. Det museum för Cornelia färdigt
och vackert är – mycket människor komma in titta
tavlan Tvillingarna, säga: Åh, så flott restaurerad!
Miranda stickar julklapplig halsduk till den Magnus,
är nu arton meter lång. (Halsduk, also, inte Magnus. Han
lika kort som förut.) Ni komma Stockholm snart
hälsa oss på, jag tycker!
Den bokstav ni till julklapp får skall heta U som i
Uppsala. Mycket trevlig stad, Uppsala, jag alltid har
tyckt.


Många snötäckta julhälsningar från Ralf
(Miranda stickar, med den handen vinkar).

När jag läste Ralf Schillers kort pirrade det i magen, men det var ingen efterdyning av mitt godis-och-gummimonster-party. Jag kom bara ihåg hur härligt Petra och Lucy och jag hade haft det i Stockholm, den där sommarveckan med Minoo på pensionat Prinsessan. Jag hade inte hört av Lucys kusin Minoo sedan dess (det är Minoos familj som äger pensionatet), men Lucy hälsade från henne ibland när de hade pratat i telefon. Det hade stått om Ralf Schiller och Miranda Udde i tidningarna under hösten när Cornelia Gripenschiöld-museet öppnade, och i ett par artiklar hade faktiskt våra namn också nämnts . Och det är kanske inte så konstigt. Utan Petrinideckarna hade ju museet inte haft sin mest berömda publikattraktion - tavlan Tvillingarna som vi räddade från att bli stulen.
Jag kände efter och upptäckte att jag mådde ganska bra. Jag tog upp anteckningboken ur morgonrockens ficka och skrev till Ralfs U efter de andra bokstäverna vi hade fått. Vi var inne på ord nummer två nu, och jag hade redan en aning om vad det skulle bli.
Missnöjda brölanden från duschen sa mig att Lucy som vanligt hade råkat vrida på kallvattenkranen på full sprutt. Nåja, då skulle hon åtminstone vara vaken när hon kom ut i köket för att äta frukost.
En tanke slog mig och jag stoppade fundersamt ner Ralfs kort i morgonrocks-fickan. Kanske borde man se till att Petra också vaknade ordentligt? Visserligen var hon för tung för att släpa ut i duschen, men man kanske kunde fixa en egen liten kalldusch åt henne? Det var hon verkligen värd, och det var ju trots allt inte mer än tre veckor kvar till jul ...
Jag mös när jag öppnade skåpet under diskbänken och drog fram mammas vattenkanna. Det såg ut att arta sig till en riktigt trevlig decemberlördag trots allt!