Spökskeppet
Nästan så fort jag började skriva om Peter och Petra visste jag att de skulle få uppleva äventyr på Österlen. Redan i Gömstället är de faktiskt ute i Vitemölle någon vecka innan skolan börjar, och i Gengångaren är Peter ensam i Lund medan resten av familjen åker ut till sommarstället.
I Spökskeppet var det äntligen dags. Vitemölla på våren, när det kan blåsa upp till storm under kvällen och bli kav lugnt och dimmigt efter midnatt, kändes som den perfekta miljön för en riktig sjörövarhistoria.
Själv var jag mest på Västkusten i Bohuslän som liten, men havet är havet. Historierna som ledarna på våra seglarläger berättade runt lägerelden kan fortfarande ge mig rysningar. Spöken blir liksom alltid läskigare när det är skepp och månbelysta vatten inblandade, tycker jag.
Nu är ju inte Spökskeppet någon spökhistoria, trots namnet, men den är lite kuslig på sina ställen i alla fall. Förhoppningsvis vägs det upp av allt det trevliga man kan göra på Österlen - leta bärnsten, tända brasor, cykla till Kivik för att köpa bullar och sova över i den uråldriga Havängsdösen ...
Luffaren Ryssa-Viktor har fått låna sitt namn från en verklig person som jag hörde talas om (och träffade några gånger) när jag var yngre. Han bodde dock i en helt annan del av Sverige och var inte särskilt lik bokens luffare. Bokens Villa Augusta finns också i verkligheten, men det ligger i Ystad och de som bor där inte alls några skurkar, utan kära gamla vänner till mig. Det har sina risker att vara kompis med en författare ...