Arvtagaren
När jag skrev Gömstället hade jag all tid i världen. Ingen visste ens att det skulle bli en bok, och ännu mindre en serie.
Med Arvtagaren var det helt annorlunda. Sommaren 1999, när jag började på den, var Gömstället redan på väg och förlaget ville gärna ha en fortsättning. Jag bestämde mig för att skriva en riktigt komplicerad historia som kryllade av bifigurer och villospår.
Vid den tiden hade jag flyttat tvärs över Lilla Fiskaregatan och dessutom startat ett skivbolag. Vi var ofta fem personer på det lilla kontoret, med musik som spelade, band som kom och hälsade på och telefoner som ringde stup i ett. Mitt i detta försökte jag skriva Arvtagaren.
Den första versionen gick knappt att begripa, så komplicerad var den. Som tur är kom den danska översättningen av Gömstället i samma veva, och jag läste om den. Jag förstod att jag var inne på fel spår med den nya historien, strök hundra sidor och skrev ett annat slut.
Till slut blev jag ganska nöjd, även om jag fortfarande minns hur jobbig historien om Rulle Ståhlbeck var att skriva. Det jag gillar med den nu är stämningen runt Karnevalen, Rulle och Rosita som personer och slutet. Att få en rundvandring på det ställe där slutscenen utspelar sig (jag vill inte avslöja var, ifall du inte har läst boken) var också en stor upplevelse!
Förhoppningsvis blir man sugen på att uppleva en riktig Lundakarneval när man läser Arvtagaren. Karnevalen är en tre dagar lång fest som studenterna har vart fjärde år. Den första jag minns är Karnevalen 1970 och jag har varit på nästan alla sedan dess. Om tre år är det dags igen, så se till att besöka Lund i maj 2018!