Utdrag ur PIRATERNA, kapitel 2

Peter, Petra och Lucy tar bussen ut till Vitemölla, bara några dagar innan Kiviks marknad ska gå av stapeln. På bussen finns också en märklig liten man i vit regnrock som inte riktigt verkar veta vart han ska. Dessutom råkar Peter se att mannen har ett kuvert med sedlar, tjockt som en Harry Potter-bok, i rockfickan ...

Att spana på den lille mannen var enklare än jag hade väntat mig.
Faktum var att det knappt var någon sport alls.
”Jag hade ju inte precis suttit och snarkat om jag hade en kvarts miljon i fickan”, viskade jag.
Men snarkade var just vad mannen gjorde, även om han inte verkade sova särskilt djupt. Han inledde varje omgång med ett par ganska normala snarkningar, sedan kom tre-fyra stycken som hela tiden ökade i styrka och så till sist en öronbedövande jättesnarkning som nästan väckte honom. Efter några sekunders grymtande och smackande började han om, och så där höll det på.
”Han borde söka hjälp”, väste Lucy och skakade på huvudet. ”Det är inte normalt att låta sådär.”
Mannen var inne i sin accelerationsfas och Petra fick höja rösten för att höras.
”Äh, det finns många som snarkar värre, jag har  …”
Ett hejdundrande brontosauriebrak till snarkning avbröt henne och hon såg förvånat på mannen.
”Jag tar tillbaka det”, sa hon. ”Det där lät inte riktigt friskt.”
Jag hade också varit imponerad av snarkningens ljudstyrka tills jag råkade slänga en blick genom fönstret.
”Det var inte han”, sa jag. ”Kolla ut.”
En stor svart motorcykel hade kört upp jämsides med bussen på insidan. Föraren vred otåligt på gashandtaget och den jättelika maskinen mullrade dovt. Killen som körde hade ingen hjälm, bara solglasögon och en röd snusnäsduk knuten runt huvudet, och hans kompis som satt bakom honom hade en lång blond hästsvans som piskade i fartvinden.
”Titta på jackorna!” väste Petra i mitt öra. ”Pirates!”
Hon hade rätt. Männen på motorcykeln hade likadana svarta jeansvästar över sina skinnjackor och från deras ryggar grinade samma målade dödskalle över korslagda benknotor. Dödskallen hade en snusnäsduk om pannan, precis som föraren, och lapp för ena ögat. Där örat skulle suttit på en människa stack en stor ring ut.
”Shit!” viskade Lucy. ”Vad gör de här ute?”
”De bor här”, sa Petra. ”Deras högkvarter ligger norr om skjutfältet, uppe vid Juleboda-ån.”
Lucy såg rädd ut.
”Men det är ju jättenära Vitemölle!” väste hon. ”Har ni sett dem förut?”
Petra skakade på huvudet.
”Jag har läst om dem”, sa hon. ”Men jag har aldrig sett dem i verkligheten förrän nu.”
Det hade förstås inte jag heller, men det hade varit svårt att inte känna igen det ökända MC-gängets märke efter alla tidningsartiklar och nyhetsinslag om dem.
”Nej, kolla!” viskade Lucy skrämt. ”Det kommer fler!”
Ytterligare två motorcyklar hade kört upp jämsides på bussens andra sida. Även dessa hade både förare och passagerare, och alla bar samma märke på sina västar.När jag vände mig om och såg ut genom bussens bakfönster höll mitt hjärta på att slå en volt.Vägbanan bakom oss var ett myller av svarta motorcyklar som närmade sig i hisnande hastighet. Klungan delade sig runt bussen och snart hade den fullständigt omringat oss.                                       
Mullret utanför rutorna var nu öronbedövande och busschauffören tutade hela tiden. Mötande bilar tvingades väja långt ut i vägrenen och tutade de också. Under sådana omständigheter kunde inte ens den lille mannen i sätet framför oss sova. Jag tryckte ner Lucy bakom ryggstödet just som han yrvaket satte sig upp.
”Va?” gäspade han och såg ut genom rutan. ”Vem?”
Så verkade han plötsligt begripa att motorcyklarna runt bussen inte var någon mardröm och skrek till.
”Amen, nä!” kved han ängsligt. ”Nej, snälla, jag är ju på väg!”
Han fumlade upp en mobiltelefon ur skjortfickan och lyfte den exakt samtidigt som den ringde. Mannen slet bort telefonen från örat och tittade skrämt på den.
Jag kikade fram i springan mellan sätena och lyckades få en skymt av den upplysta displayen.
R, stod det i mobiltelefonens teckenfönster.
Bara ett enda blinkande R.