FEMTONDE DECEMBER

POLLETTEN TRILLAR NER

Finns det något mer frustrerande än att behöva ha en dubbeltimma slöjd innan man får reda på den senaste ledtråden i ett viktigt fall?
Jag tror faktiskt inte det.
Inte för att jag kan påminna mig att vare sig Sherlock Holmes eller Ture Sventon någonsin råkade ut för just det, men om de hade gjort det hade de förmodligen skrikit rakt ut.
Det var åtminstone vad Lucy gjorde.
"Men lilla vän, vad hände?" frågade vår textilslöjdsfröken Åsa oroligt. "Stack du dig på symaskinen?"
Lucy skakade på huvudet.
"Nej, det är bara nerverna", sa hon. "Det går över."
Åsa är ganska van vid Lucys utbrott, så hon frågade inte mer. Jag frågade inte heller. Jag visste ju redan hur det kändes.
"Varför är den där sabla klockan bara kvart i två?" väste Lucy från sin bänk. "Och varför envisas din korkade syrra med att välja trä- och metallslöjd varje termin?"
Jag ryckte på axlarna.
"Hon gillar att slå på saker med hammare", sa jag. "Det har hon alltid gjort."
Själv gillar jag både att sy och att snickra, så jag brukar välja textil ena terminen och trä- och metall nästa. Fast det beror lite på vad Lucy väljer också.
"Sa Petra verkligen att Staffan hade hittat något?" sa Lucy lågt.
Åsa tittade åt vårt håll, så jag vågade bara nicka lite grand.
"Sa hon vad det var?"
Jag skakade på huvudet.
Jag hade redan berättat tre gånger för Lucy vad Petra hade sagt när vi sågs på skolgården utanför slöjdsalarna strax innan lektionen. Inte för att det fanns mycket att berätta.
Pejlingen hade äntligen givit resultat, och mobilen som de chiffrerade sms:n skickats från hade spårats till ett litet pensionat i närheten av Båstad i nordvästra Skåne. Staffan Bengtsson och hans kollega Nornemark hade kört dit så fort de fick reda på det, men tyvärr hade den hotfulle tomten redan hunnit checka ut när de kom fram.
Nattportieren hade blivit väckt när den hemlighetsfulle gästen kom till pensionatet, och mindes bara en person med mörk rock, stor stickad mössa och hes röst. Varken lång eller kort, varken ung eller gammal.
Staffans och Nornemarks genomsökning av rummet där gästen hade sovit gav inte mycket mer, men tydligen hade de hittat ett föremål som med nittionio procents säkerhet hade glömts kvar av tomten.
"Men vad var det då?" stönade Lucy. "Jag vill veta vad de hittade!"
"Jag vet ju inte", sa jag för femtioelfte gången. "Vi får fråga Petra efter lektionen."
Minuterna segade sig fram och jag sydde på min Zorro-dräkt. Den är egentligen bara en en slängkappa, en mask och en platt hatt, men den kommer att se väldigt cool ut om jag har svarta kläder under. Att sy slängkappor är inte så lätt som man kan tro, men jag börjar bli rätt bra på det nu. Zorro-kappan är faktiskt min andra.
Efter nästan en timmas suckande och stönande från Lucy var lektionen faktiskt slut. Lucy hade plockat undan långt i förväg och flög ut genom dörren så fort klockan ringde.
När jag kom ut på skolgården stod Lucy och Petra redan borta vid cykelställen.
"Men, jag fattar inte", sa Lucy. "Vad har man dem till?"
Petra tog upp cykelnyckeln ur jeansfickan.
"Många saker", sa hon. "De kan användas till tunnelbanor, skåp på badhus, till solarier och ibland till telefoner."
Jag tog upp min egen nyckel och låste upp.
"Vadå?" sa jag. "Vad var det de hittade?"
Petra drog ut sin cykel och hoppade upp på sadeln.
"En pollett", sa hon. "Du vet, en sådan där liten metallpeng som inte går att handla för."
Hon stack handen i fickan igen och fick upp en liten glimmande mässingsskiva, stor som en enkrona. Tvärs över mitten på den var ett smalt spår utfräst. Jag kunde minnas att man använde något liknande på tunnelbanan i New York när Petra och jag var riktigt små.
"Vad fick du den där ifrån?" sa Lucy misstänksamt. "Har du redan varit nere och träffat Staffan?"
"Vadå, polletten?" sa Petra oskyldigt. "Nä, den svarvade jag till på slöjden."