TRETTONDE DECEMBER

GOLFBOLL?

Olle kastade en diskret blick omkring sig och lutade sig närmare mig.
"Det var ju fantastiskt att du löste chiffret, Peter", väste han. "Men vad sjutton betyder Tomelilla?"
Så omärkligt jag kunde gled jag närmare.
"De måste mena byn på Österlen", andades jag i Olles öra. "Men jag har ingen aning om varför."
Olle nickade, lika omärkligt.
"Staffan håller på att följa upp en del trådar", viskade han, knappt hörbart. "Vi får se vad han får fram."
Plötsligt skakades bänken där vi satt av ett mäktigt rytande. Det lät som hundra vilda lejon som någon har lyckats reta upp samtidigt.
"Sch", sa Olle och gnuggade händerna. "Nu börjar det!"
En ganska onödig upplysning, tyckte jag. Den som inte hör att orgeln i Lunds Domkyrka har börjat tuta för fulla pipor missar nog det mesta.
Klockan var inte mer än sju, men kyrkan var full till sista bänkmillimetern. Många av besökarna var nog föräldrar till barnen som skulle gå Luciatåg, men jag såg även en hel del killar och tjejer i min egen ålder. Kanske var de storasyskon som jag själv.
När jag sträckte på nacken och tittade bakåt kunde jag skymta Petras och Lucys ansikten i vimlet vid det Astronomiska uret längst bak till vänster. Och om jag tittade ännu längre bak, längs mittgången, såg jag Juliet och hennes kompisar i Domkyrkans barnkör tissla och tassla i vapenhuset.
Vår lillasyster Juliet har blivit lite kändis sedan flyttade till Lund. Hon har till och med varit på Aktuellt, och i skånetidningarna ser man hennes bild minst någon gång i månaden. Och hon är faktiskt väldigt bra på att sjunga.
Nu började orgeln spela Luciasången och barnkören kom sakta vandrande uppför gången bredvid Olle. Juliet gick först, med luciakronan stadigt på sitt lockiga hår, och sjöng högst. Kameror blixtrade överallt och de vuxna som satt närmast mittgången suckade och log.
Ingen som känner Juliet kunde undgå att se det nöjda småleende som krökte hennes mungipor uppåt när hon gick förbi. Juliet har faktiskt haft ovanligt nöjda mungipor ända sedan hon var bebis.
Medan barnkören radade upp sig på trappan framför altaret spelade organisten lite lägre. Det var vackert och lät nästan som flöjter. Det är otroligt hur många instrument man kan få en kyrkorgel att låta som. Nu lät den nästan som en studsande golfboll.
Golfboll?
Plötsligt böjde sig Olle åt sidan och sträckte ut en hand i mittgången. Det knäppande ljudet stannade.
"Vad var det?" viskade jag. "Det lät som en golfboll."
Olle höll fram sin väldiga näve framför mig.
"Det var det också", mumlade han, och öppnade handen.
Jag kände något varmt och kvillrande rinna nerför ryggen.
I Olles handflata låg en vit golfboll. Det var en helt vanlig, alldaglig golfboll av den typ man kan köpa i vilken sportaffär som helst.
Det enda ovanliga med den var de svarta tuschbokstäverna i ett band tvärs över.
ELVA DAGAR KVAR, stod det.