Bilder från Piraterna
Här kommer några foton på platser som dyker upp i den nionde Petrinideckaren, "Piraterna". Bilderna är tagna på Österlen och texterna under dem är utdrag ur boken, lite huller om buller.
Efter maten ville Lucy köpa glass och Petra hängde helt otippat med. Jag också, förstås. Juliet tjatade och vi sa att hon och Tim fick följa med om de lovade att inte söla.
Den lilla kiosken i Vitemölle hade stängt, så vi fortsatte på Tittutvägen längs havet bort till hamnen i Kivik. Vägen mellan Vitemölle och Kivik heter faktiskt Tittutvägen på riktigt. Pappa påstår att den byggdes när han var liten, men jag tycker det är konstigt att den inte alltid har funnits. Jag kan knappt tänka mig ett bättre ställe att ha en väg på.
”Jädrar i min lilla låda vad här är vackert!” suckade Lucy.
Det var det. Himlen över havet var nästan silverfärgad och rosa strimmor av solnedgång hängde över marknadsbackarna inåt land.
Det slår aldrig fel: varenda gång jag går längs Tittutvägen önskar jag att jag kunde måla.
Men vi kunde inte ta det lugnt. Vi var bara tvungna att få reda på vad som fanns bakom träden, att äntligen få se den där Skattkammarön och vi sprang allt vad vi orkade.
Ricky kom först, så klart.
”Shit, kolla!” skrek han när han rundade den sista kröken i stigen. ”Det är ju grymt stort!”
Några sekunder senare var Petra, Lucy och jag ifatt honom och blev stående på den torra ängen bakom tallskogen. Vi fick inte fram ett ord, och det berodde inte på att vi var andfådda.
Juliet hade inte överdrivit.
Snarare tvärtom.
Skattkammarön var verkligen ett riktigt tivoli, med barnkaruseller som snurrade och spelade musik i solskenet, slänggungor som slängde och berg- och dalbanevagnar som skramlade upp och ner för backarna medan passagerarna skrek av skräck och lycka. Det fanns chokladhjul och skjutbanor, korvstånd och godiskiosker, flera hoppslott och två olika Fritt Fall, och längst bort skymtade en lång vattenrutschbana som slutade i en stor plastbassäng.
”Tjugo spänn för allt det här!” sa Lucy. ”En hundring hade varit billigt!”
Jag ställde mig i biokön tillsammans med Lili och de andra, och precis som Juliet hade befarat blev det problem när Tim skulle gå in.
Den finnige tonårskillen som rev biljetter böjde sig ner och kisade in under Tims kepsskärm. Tim glodde ilsket tillbaka med ögat som inte täcktes av sjörövarlappen.
”Han ser lite liten ut”, sa killen och pekade med tummen på Tim. ”Hur gammal är han?”
Lili spände sin värsta lärarinneblick i honom.
”Sjuttiotvå, men han har varit sjuk”, sa hon. ”Hur gammal är du själv?”
Killen öppnade munnen för att svara, men ångrade sig.
”Nästa”, sa han och rev våra biljetter.
Vagnarna stod uppställda i prydliga rader och familjerna hade satt ut grillar och bord bredvid. Det var nästan som att gå genom villakvarter.
”Coolt!” sa Oskar och nickade mot raden framför oss. ”Sjörövare!”
Han pekade på en svartvit dödskalleflagga som vajade från ett husvagnstak. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när vi kom närmare såg jag något som fick det att knyta sig i magen.
Dödskallen på flaggan hade pannband runt huvudet och ring i örat. Dess elaka grin kändes obehagligt bekant …
Det var Pirates märke.
För första gången började jag förstå alla pappas historier om Kiviks marknad.
Det var eftermiddag nu och marknaden hade ändrat karaktär bara på de få timmar som Oskar och jag varit borta. Morgonens lugn var ersatt med en pulserande rastlöshet där det gällde att se så mycket som möjligt, fynda mest och billigast bland de tusentals olika varor som såldes och helst hinna äta en älgkebab eller två.
Ruben och Fish verkade dock inte ha några planer på att åka motorcykel. De gick över marknadsfältet, bort mot en skara pirater som väntade på dem framför ett stort tält.
”Shit, det hade jag helt glömt”, sa Oskar. ”Jag skulle ju gå på den där motorcirkusen!”
Lucy blängde på henne.
”Det finns ett par grundläggande saker om detektivarbete som du måste lära dig, Oskar”, sa hon. ”Nummer ett är att det alltid är viktigare att skugga någon än att gå på cirkus, och nummer två …”
”Men, kolla”, sa jag och lade en hand på Lucys arm. ”De är nog faktiskt dit de är på väg!”
Jag stod vid relingen på det vita kryssningsfartyget med en assiett snittar i ena handen och ett kristallglas Trocadero i den andra.
Det tog emot att erkänna det, men den här utsikten var nästan värd att sätta på sig slips för.
När jag höll upp glaset mot solnedgången gnistrade kolsyrebubblorna av ljus från alla håll. Någon kilometer åt sydväst blinkade lamporna från Kiviks marknad svagt, och på den lilla scenen intill dansgolvet spelade en orkester i vita jackor smekande pianojazz under kulörta papperslyktor. Om jag böjde huvudet bakåt och såg upp i den mörknande himlen glimmade redan stjärnorna över mig.
”Himmel och plättar, vad romantiskt”, suckade Lucy bredvid mig. ”Precis som i en dröm.”